vägen gjorde vi inköp i stället. Men numera slår jag nästan aldrig sönder någonting.
Min stackars mor! Lycklig kände hon sig dock aldrig i E. Ständigt längtade hon, ständigt blickade hon sörjande tillbaka till sin glada ungdomstid i Kristiansand, och ur detta längtansfulla tillbakaskådande, hvilket tilltog med åren, allt eftersom barnen flögo ut och lemnade henne allena, utvecklade sig en sjukdom, för hvilken vi i vårt språk icke hafva något betecknande uttryck — fransmännen kalla den »langueur» — en långvarig, nära trettioårig sjukdom, hvilken tillsist blef hennes död. Sjuk var hon nästan aldrig, jag kan ej minnas att hafva sett henne sängliggande utom de två sista dagarna af hennes lif.
Hon dog såsom hvarje god, älskande hustru kunde önska att dö, i uppfyllelsen af sitt kall. Mot midten af sommaren 1843 blef min far betänkligt sjuk, vi måste alla frukta det värsta. Mor, som outtröttlig gick upp och ned för trappan för att vårda honom, snafvade en gång och fick en obetydlig skråma på benet. Hon fästade ingen vigt dervid, vi voro alla upptagna af far. Af en sällsynt händelse voro alla barn och svärbarn den gången samlade hemma, och i denna omständighet syntes oss ligga liksom ett förebud att vi skulle mista honom. Vår gamla trogna barnpiga Lisbeth Maria underlät icke att härtill lägga åtskilliga järtecken. Hon kom en gång ned från fjellet och berättade oss, att hon drömt om natten, huru hon hade sett alla barnen svartklädda i hvardagsrummet, och i köksspiseln lågo bränderna nerfallna å alla sidor, och hon makade dem tillsamman. Men på hennes dröm gafs ej särdeles akt, emedan far då var betydligt på bättringsvägen. Han var redan frisk igen då mor började klaga öfver foten. Blott med möda kunde vi öfvertala henne att tillkalla läkaren och gå till sängs. Två dagar derefter var hon död.
