36
handgripliga bestraffningar, hvilka vi såsom små måste undergå, stodo alltid i samband med de minsta obetydligheter, sönderslagna tekoppar o. s. v. Ännu står det lifslefvande för mitt minne, huruledes en af oss hjeltemodigt angaf sig i en annans ställe med anledning af en krossad ruta. Syndaren hade just samma dag begått en liknande förbrytelse, så att han var alldeles ur stånd att tillstå denna nya. Om saken blifvit uppdagad, skulle det hvarken följt straff eller belöning för rätta vederbörande; hettan var nu en gång öfver, försoningsoffret fullgjordt. Våra begrepp om det stora och det lilla kunde på detta sätt hafva blifvit temligen invecklade. Men det har ingen fara. Sådant rättar lifvet snart — ack, alltför snart! När det väl börjar att gå sönder inom en sjelf, så har man måttstocken.
Ända intill det sista, då vi för länge sedan voro fullvuxna, voro vi ängsliga för att bedröfva henne på detta sätt. Ja, då sådant någon enda gång hände, hade åtminstone jag en känsla, som om jag skulle begått en förbrytelse.
Då var det en gång som vi, ett helt muntert sällskap af vänner och väninnor från Kristiania, en vacker ljus sommarafton stodo på toppen af Miösberget, just vid randen af det märkvärdiga bråddjupet mot vester. Nedanför, nästan i ett blåaktigt fjerran, utsträckte sig Hurdalens ofantliga skogsslätter med dess många blänkande tjärnar. Vi hade druckit vin och ätit. Ett glas gick sönder. Var det måhända det parodiska i denna husliga tilldragelse midt ibland det storartade, eller var det hågkomsten af all den ångest, vi måst utstå för dylikt, som grep Oscar och mig, men vi kastade ett till i djupet såsom försoningsoffer, och så ett till; till sist grep oss en verklig demonisk ödeläggelselusta, och tallrikar och flaskor och glas flögo under allmänt jubel ut öfver fjellet ner i Hurdalen. På