Sida:Under Långa Nätter.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

42

man visste blott, att två af bygdens bönder köpt de båda stora speglarna. Det fanns således ännu hopp om att kunna erhålla dessa. De voro verkliga praktstycken, dessa speglar; på baksidan af den ena stod Venedig 1601, alltså samma år Maria af Medicis blef förmäld med Henrik IV. De voro af ett enda glas. af praktfull höjd, omgifna af spegelramar hvilka upptill höjde sig till en majestätisk topp af slipade, konstrikt sammanfogade glasstycken. När ljusen voro tända, glindrade allt detta som idel diamanter. Smaken för det antika (rococomanien) hade då ännu knappt begynnt yppa sig; man lefde ännu i godt förstånd med sina björk- och mahognymöbler, och egde man ett eller annat antikt föremål, så kunde man som oftast söka det i klädkammaren. Jag vet blott, att jag alltid hade afskytt de på den tiden så kallade moderna möblerna, som i sjelfva verket alldeles icke voro moderna, utan egentligen blott utlefvade återstoder af den dåliga, stela, opoetiska stil, som kom in med kejsardömet, och att jag, så långt jag kan minnas, hållit af det gamla. Till denna inrotade lidelse kom nu den särskilda pietet jag hyste för bohaget på M., vid hvilket fästade sig så många kära barndomsminnen. Jag hade således ej annat att göra än att gå ut på jagt efter de saker som voro sålda i bygden. Bönderna hade gifvit 5 Spd stycket för speglarna; och om jag ock skulle uppdrifva dem tredubbelt, kunde de likväl anses såsom hittade. Och hören nu, käre vänner, huru det gick mig på min rococo-excursion. Om den också icke är så synnerligen märkvärdig, så kan den dock lemna ett nytt och ganska originelt bidrag till den sanningen, att man icke bör fästa sitt hjerta vid något i denna verld, icke engång vid gamla speglar, Jag vill ordagrannt berätta hvad jag upplefde.

Den ena af dessa klenoder var köpt af en bonde, som bodde en hel mil norrut från mitt hem. Jag begaf mig ut till häst, och jag tror, att det denna