eftermiddagen regnade dugtigt, men hvad betydde det? För en riktig liebbaber, som beger sig ut i säker förhoppning att eröfra ett äkta stycke, finnes det hvarken regn eller fult väder till. Jag upphann stället och träffade mannen stående i förstugusvalen.
— Är det kanhända Lars Moestugan sjelf?
— Jo men, är det så.
— Var det ej du, som köpte en af de stora speglarna vid auktionen på M.?
— Jo men, var det så, svarade han
— Och kunde jag inte få se den?
— Neej, det passar sig allt litet olägligt det.
— Litet olägligt? …
— Ja, bevare oss, för si, det gick riktigt galet med den spegeln.
— Å — på hvad sätt då? den är väl aldrig ituslagen;
— Nej, inte just det, men när jag skulle köra’n hem om qvällen, så råka jag te å köra sönder’n —
— Köra sönder den! Då är den ju itu! men hur kunde det gå till?
— Åh jag hade väl fått litet i hufvu’t, som så lätt kan hända på ett tocket ställe, men icke så jag kan säga att jag inte hade reda på mig inte, för det ska ingen kunna säga om mig! och så la’ jag mig på’n för å stö’n lite! men si, det talte han inte ve’ måtro!
Jag lemnar åt en hvar att tänka sig alla de utrop, jag utstötte i mitt inre. Gentemot karlen skulle det varit till föga gagn. Jag ville icke se den, men sporde, om han kunde säga mig hvar den andra spegeln fanns.
— Jo, den blef såld till Östvold den, nu hugsar jag det också. Det var Hans Östvold som köpt’n. Jag hade väl fått lite i hufvu’, som så lätt kan hända, men inte så jag kan säga att jag inte hade reda på mig …
