50
var fullkomligt, ja nästan underbart fullkomligt. Öfver denna panna höjde sig håret i vågiga linier, såsom man blott ser det på antikerna. Det var ljust, solglänsande, och stack på ett besynnerligt sätt af mot de mörka, nästan stålblå ögonen. Hon var hvit som en lilja, höll jag på att säga, men hon liknade icke en lilja, hon liknade blott en staty. Der fanns hos henne någonting stolt, någonting undinartadt kallt, och hon bar sitt vackra hufvud något kastadt tillbaka. Det fanns icke ett spår af barnslighet hos henne. Hon var korrekt, artig, ådrog sig aldrig något tadel, men det föll heller aldrig någon in att gifva henne en smekning; hon var ej illa omtyckt af någon, men ingen slöt sig heller till henne. Jag har under hela vår sammanvaro knappt en enda gång talt vid Minnie, men råkade jag henne oväntadt i trädgården eller annorstädes, stod jag blott stilla och stirrade på henne.
Christiane — ack Christiane, huru skall jag kunna skildra henne! Jag känner omöjligheten deraf, och jag har också ingalunda försökt det. Det finns ingen, som jag kan se med tillslutna ögon så tydligt som henne. Hon påminte något om Charlotte Munch,[1] och likväl var hon henne helt olik. Hon var icke så vacker som Minnie, men långt älskligare, långt själfullare. Hög, smärt, fyllig och smidig som ett rör, men af denna mjuka naturliga smärthet, som icke är framtvingad, bar hon sitt något stora hufvud med det vackraste cendré-färgade hår litet böjdt framåt, lik en blomma som har utvecklat sig alltför yppigt för sin stängel; men man behöfde blott känna henne och se på det ansigtet för att finna denna rörelse naturlig. Grundtonen i hennes väsende var en känslighet, som var allt för lättväckt, alltför öm, för att den skulle kunnat härda ut i en verld sådan
- ↑ Skalden Munchs så tidigt bortgångna och så djupt sörjda hustru.
