som vår. Man skulle hafva sett huru den dallrade i detta anletes beständigt vexlande rodnad och under dessa stora, skygga, halft tillslutna ögon, men fästade hon så blicken på en, då var det, som hade man blickat in i en himmel af kärlek och mildhet. Man talar om en sväfvande gång, hon hade en sväfvande gång! O, man skulle hafva sett henne om söndagen, eller någon af de många högtidsdagarna, då hon i sin hvita drägt, blott med en svart eller hvit slöja kastad öfver hufvudet, gick till kyrkan, eller när hon kom ut derifrån, rörd, upplifvad af gudstjensten, hvilken i sin ädla enkelhet ej kan vara vackrare och mera upplyftande än hos hernhutarne! Man kunde hafva gifvit henne en palm i handen, och hon skulle verkliggjort idealet af kristendomens jungfruliga martyrer. Sådant var Christiane Schoulz’ yttre.
Men hennes känslighet var alltför stor och måste derföre med skäl väcka ängslan hos enhvar som gaf akt på henne. Vår lärarinna, den kloka Margaretha N. sade understundom — (i institutet talades beständigt tyska:) Mein liebes Kind, wie wirst Du damit hinausreichen? Spare diese grossen, heissen Thränen, ach, wirst sie immerhin gebrauchen.[1] En ovisshet i lexan, skuggan af ett klander, kunde komma henne att våldsamt skifta färg, likaså kunde en annans lidande, ett gripande ställe i en bok som förelästes, en vacker melodi, den plötsliga ankomsten af en bekant försätta henne i en darrande rörelse; dock var hon stilla dervid, hon gret icke hörbart, men aldrig har jag sett större, tyngre tårar falla från menskliga ögon, jag säger falla, störta, ty de gledo aldrig. Ett litet drag af hennes känslas stilla, djupgående karakter faller mig just i minnet. Under vår senare bekantskap besökte jag en dag tillsammans med Christiane en familj i Apenrade, borgmästar S.’s, gamla
- ↑ Spara dessa stora heta tårar, mitt kära barn, ack, nog får du bruk för dem!
