dessa författare, som jag, om jag undantager Kruse, knappast visste vara till. Kruse dyrkades mycket hemma och en besynnerlig man är det verkligen, denne Kruse! Man kan våga att läsa honom efter trettio års förlopp utan att falla i förvåning öfver, att man en gång har kunnat tåla det och glädjas deråt. När man tänker på Clausen, Lafontaine, Tromlitz. m. fl., ja, nästan undantag romanlitteraturen från tiden före 1830, så vill det alltid säga något. Christiane föraktade redan då grundligt dessa författare och förundrade sig öfver min naivetet, när jag ville berätta henne det mest rörande jag visste af Karoline Pichler. En motsägelse blir det dock alltid, att hon tyckte om Müller och Hoffman. De hade gripit hennes fantasi, ty här har knappt varit någon fara för att den mörka, demoniskt-fatalistiska verldsåsigt, som råder i dessa författares skrifter, någonsin skulle slå rot i en själ som hennes. Också hennes framställningstalent var betydande; den inskränkte sig ej till det främmande blott, nej, äfven originella typer återgaf hon mycket lyckligt. Oförliknelig var hennes Arv i lustspelet, och hennes dumma skolflicka. Hvilken min hon kunde taga på sig, och hvilka svar hon kunde hitta på vid den högtidliga examen! Hennes älsklingsroll var dock »der arme Dorfschulze», ett slags klockare på landet och skolmästare, som gör sina aftonbetraktelser efter en besvärlig, med de förunderligaste och mest olika förrättningar tillbragt dag. I förstone ytterst melankoliska, lyssna dessa betraktelser mer och mer efter hvarje af hans likasom för sig sjelfva sig döljande klunkar ur flaskan, och blifva till slut strålande. Hon verkade mest genom sin mimik, ty hon gestikulerade icke, hon satt alltid stilla på sin plats, men allt hvad hon gaf var så vexlande och fullt af humor, att man ej kunde bli led deråt. Jag har ännu ett bref af henne, hvari hon från den hjertliga tonen som väninna plötsligt slår
