60
öfver i »der arme Dorfschulze». Sådan var Christiane Schoulz.
Många skall denna skildring törhända förekomma motsägande, gåtfull. Jag kan härpå blott svara: en gåta, skapelsens djupsinnigaste gåta är menniskonaturen. I sin mångfald och mystiska sammansättning gäckar den alla beräkningar, alla försök att sätta den i system. Derföre är också intet allmännare än folks skefva, på slika beräkningar byggda omdömen om hvarandra. Af tre framstående egenskaper, af hvilka man konstruerat sig en personlighet, sluter man sig till tio andra, som måhända alldeles icke existera, eller existera i sådana modifikationer, ja motsättningar, att de tyckas rent af upplösa hvad man nu en gång har för handen. »Det bästa i en menniska får aldrig någon veta», står det någonstädes; men det bästa, månne det icke nättupp är harmonien i det olikartade? och det är den rätta harmoni, och stora menniskors harmoni, och den är det, som så sällan förstås. Så låt oss glädjas deråt, der den tonar oss till mötes! fatta den rätt kunna vi lika så litet, som vi i dessa förvånande maskiner, som man ser, fatta det virrvarr af stora och små hjul, hvilka alla tyckas förstörande gripa hvarandra, men dock vända sig så tryggt om hvarandra efter harmoniska lagar, — den evige, store mästaren vare äran!
Christianes dramatiska talang var för mig riktigt hvad tysken kallar; »Gesundenes Fressen». Jag hade ju sjelf, som J veten, en stor skådespelaretalang, och det var icke något löst barnainfall, nej, jag är ännu begåfvad dermed. Jag kan berätta er detta, mina åhörare, med samma stolta rikemans-känsla, som den hvarmed en fattig stackare talar om det arf, han en gång så säkert hade, men som gick förloradt i en process. Ja, också mig har den tragiska Musan kysst, då jag ännu låg i vaggan, och hon älskade mig och testamenterade mig ett betydligt arf. Men jag tappade processen, jag tappade den framför de
