trånghjertade skrankor som heter »familjebetänkligheter», hvarest så många invigda konstnärssjälar hafva tappat sin sak. Processen förlorade jag och min Musas arf, men hennes kyss brände länge, länge på min panna, och ibland känner jag den ännu.
Ja kära vänner! jag har älskat scenens konst allvarligare än J tron, lidelsefullare, mera ihållande än det har varit nyttigt för mitt lifs lugn. Att J icke hafven märkt det, der jag dock har vandrat, stilla och obemärkt törs jag väl knappt säga? bland eder i så många år, kommer återigen deraf att »det bästa i en menniska får aldrig någon veta.» Ja, jag erkänner denna konst ännu för att vara den form, hvari mitt starkaste, egendomligaste lif naturligast skulle funnit sitt uttryck. Alla andra småtalanger, t. ex. att kunna språk, spela piano, skrifva, sticka och brodera äro dock oftast endast mödosamt inpluggadt lappverk, som jag icke sjelf vill gifva stort för, ifall icke något af dem hade blifvit till en sorglig nödvändighet.
Vi uppförde scener ur Oehlenschlägers tragöedier, Schillers Maria Stuart, och till sist blef också Emilie Galotti instuderad, Christiane — Marinelli, jag — grefvinna Orsina. Ack, tron J icke, att jag har grubblat öfver nyanseringen af Orsinas berömda: »Icke läst det!! Icke läst det? Icke en gång läst det; då Marinelli med djefvulsk köld tröstar henne med, att grunden till hennes kyliga mottagande är den, att prinsen ännu icke har läst hennes bref. Det första blott den sårade lejoninnans, det af svartsjuka pinade hjertats skrik, det andra konstladt lugnt, mera frågande, nästan hotande, och slutligen afbrutet af ett minne, vemodigt glömmande, dock icke resigneradt eller till att tro på! Icke en gång läst det!» Men den tiden brydde jag icke mitt hufvud stort med dessa repliker; ett passande decrescendo var allaredan af stor verkan och blef mycket applåderad! Med knapp nöd hade vi fått de andra rollerna besatta;
