när jag gick upp och ned i alléen och läste på mina uppgifter. Verlden låg så ljus och klar för mig som himlen bakom träden, och jag tyckte att ingenting var lättare än att förblifva god i den. Dagen sjelf var skön, allt var upplyftande, till och med psalmsången, och det gjorde alls icke något afbräck i min verkligt högtidliga och rörda sinnesstämning, att jag måste stå bland idel svartklädda, i en gammal, kort, hvit kalliko-klädning, emedan sidenklädningen, som skulle komma utifrån, just kom åtta dagar försent. Men hvarför skall man också vara svart på den dagen?
Min hela sinnesstämning från den tiden och isynnerhet under de första nattvardsgångerna, finner jag noga upptecknad i de dagböcker jag då för tiden förde — uppteckningar som jag nu mera icke utan djupt vemod kan läsa. Det skulle vara en lätt sak, och kanhända synas ganska passande här att meddela utdrag ur dessa dagböcker. Mina vänner! mina berättelser äro ingen sjelfbiografi, ifall man dermed menar en från en menniskas innersta utspunnen och sammanhängande kedja af upplefvade händelser. Jag har valt den biografiska formen såsom en beqvämare bakgrund åt en del personer och tillfällen, som jag gerna önskade gifva den möjligast största sanningens och lifvets relief, och jag har blott velat framträda så mycket, att jag kunnat konstatera mig som ett lifslefvande, förståndigt och pålitligt vittne. Har det knutit sig något berättelsevärdt också till min person, nå, så har jag också omtalat det. Under det att på grund häraf en del af mina åhörare kanhända vill påbörda mig beskyllningen att hafva talat för mycket om mig sjelf, skall en annan del förebrå mig det motsatta; de skola sakna det som icke är taladt om, det som innerligast utgör och angår en menniska, sådana bekännelser, som helst visa sig på scenen när »stycket är slut», och man icke behöfver att stå någon till ansvar mera.
