78
Nu följer en afdelning af ett par år af mitt lif, som ligger för mig i en dröms osäkra dimma. Vi hade så godt som ingen förbindelse med Christiania då för tiden. Jag har visst kännt mig ganska lycklig då. Alla mina syskon voro borta, på en när. Men denne ene var nog till att sysselsätta oss alla, och fylla oss med denna obestämda bäfvan och förväntan, med hvilken man plötsligen upptäcker, att man hyst det kolossala och ovanliga midt ibland sig.
Min broder[1] hade uppträdt som författare. Han hoppade öfver de vanliga inledningarna och utkastade med så fulla händer sin Musas gåfvor, att man icke fick tid att betänka sig hvad allt detta var för något. Han tillbragte dessa första, svallande år för det mesta hemma, och de voro säkert de lugnaste och lyckligaste i hans lif. Jag ser och hör honom än, när han med tre språng kom ned från trappan, flög smågnolande och i danstakt genom rummet, med den ständigt blomstrande nejlikan i bröstet. Han hade alltid några gamla originaler ute i bygden, som han besökte, och de underligaste voro honom de käraste. I detta stycke var han kännare och ordentligt kräsen, »Feinschmecker», som tysken säger. Plattheten, den triviala korrektheten afskydde han; det fordrades gåfvor, dock tillsatta med en viss haut-gout af något löjligt eller eget, om han skulle sätta värde på dem. Emot sådana som kunde berömma sig af denna förening, var han alltid älskvärdast; de voro för honom oumbärliga likasom han blef det för dem. På balerna bjöd han alltid upp de damer som hade minst tur, och mången som eljest icke fick dansa, kom genom honom i viften. Det förstås att han derjemte lät skönheten vederfaras sin rätt. Han behöfde alltid någon som kunde stå bock för hans lynnes vilda språng. Hade han dem icke till hands, så förskref han dem. Denna hans smak för det bizarra, det originella, kunde falla sig
- ↑ Henrik Wergeland.
