Den vackra Wilhelmine var visserligen en farlig bundsförvandt vid sådana tillfällen, men hon var modigare än jag, och två äro alltid en makt emot en. Varade nu belägringstillståndet i två dagar, så lade vi vår plan helt militäriskt undvikande. Första manövern: ett rent försvinnande; antingen stulo vi oss ut till häst, eller uppsökte vi sådana vägar ute i det fria, att det var en omöjlighet för den som icke var bekant med terrängen, att finna oss. Andra manövern: en hårdnackad, på alla sidor förskansad arbetsflit; då hade fienden förpostfäktningar att bestå innan han nådde till oss. Var Henrik tillstädes gick det bättre, ty då höll han löjtnanten varm, och denne var då mindre hågad att vara kurtisör. En gång hade Wilhelmine och jag kommit öfverens att hålla siesta i den lilla paviljongen i häcken. Henrik hade lofvat att hålla H. qvar i det kritiska ögonblicket då vi reste oss från bordet. Han fick honom också verkligen in i sidorummet till ett parti schack, under det att vi verkstälde vår flykt öfver gården. Vi hade just nått höjden af en stockbro som förer ut till skogen, då vi sågo löjtnanten störta ut genom dörren iklädd Tschako — Henrik försäkrade honom alltid att det klädde honom bäst —, och så fort som hans ben kunde ta ut stegen, sätta af öfver gården i samma riktning som vi. Denna syn, i sig sjelf bara löjlig, underlät icke att sätta oss i den våldsammaste skräck. Som ett par uppskrämda höns och med samma sjelfeggande, växande förfäran foro vi af utför backar och branter och stannade först i den djupaste delen af skogen, hvarest vi kröpo in i ett hasselsnår. Vi hade också den tillfredsställelsen att höra honom komma och gå förbi innan vi lemnade vårt gömställe och nu jubilerande togo riktningen till paviljongen, hvilken vi nästan halfdöda nådde. Här låste vi oss ganska ordentligt inne och släppte ned gardinerna. Också hit hörde vi honom komma, men han tog dock sitt
