82
parti att gå, då huset var och förblef otillgängligt. Men Henriks allians sluppo vi också sedan.
En annan figur, som H. satte mycket värde på, var en viss M. Han hade en gång varit lärare vid en offentlig skola, men af vissa »spirituella» grunder — stackars M. förde alltid detta och andra franska talesätt i munnen — hade han nedstigit till en informators anspråkslösa ställning uppe i vår bygd. M. var en man med upphöjda tendenser: han svärmade för konst, poesi och för allt stort och ädelt, för resten en god och genomhederlig menniska, och man kunde svårligen finna annat att anmärka mot honom, än den olyckliga fallenhet som hade beröfvat honom hans plats. En höfligare, sirligare och mera patetiskt ridderlig person i hela sitt uppträdande än M. kan man icke tänka sig. Till och med hans drag buro ursprungligen pregeln af en viss upphöjd, ren skönhet. Han måste en gång hafva liknat Camöens. Huru han med allt detta har kunnat bli en af de största och nöjsammaste karrikatyrer som funnits, till och med på en tid som var så rik på sådana, förstår jag icke; kanhända hade dessa egenskaper ett plus för mycket, eller hvad kunde det vara? Han hade likasom Camöens blott ett öga, men detta var åter allt för stort, det liknade mycket det runda, mattlysande glaset på en rödmålad raritetslåda, som var vår glädje när vi voro små. Det felades M. kanhända blott en enda egenskap, och det var kritik, sjelfkritik, detta ironiens saltkorn, som kunde ha väckt honom att beskåda sig sjelf och sitt tillstånd, och derigenom kanhända till att resa sig igen. Stackars M! Han gick på det hela taget ganska lycklig sin undergång till mötes. Han ansåg sig sjelf som ett mönster på smak, takt och bildning och hade en stor njutning deraf. Känslan häraf tog oupphörligt till, och lika sjelftillfreds, lika gravitetiskt värdigt som han hade lefvat, skred han steg för steg ned i det hemlighetsfulla stadium, der vi med sorg hafva sett
