ädlare, utmärktare krafter än hans försvinna. Men då vi kände honom, var han ännu högt uppe på stegen. Henrik var i grunden snäll emot honom, men han kunde naturligtvis icke hålla sig ifrån att hafva roligt åt honom när tillfälle gafs, och det gjorde det nästan beständigt. M. svärmade för Henrik och tålde märkvärdigt väl alla hans skämt och extemporationer, under det att han var ytterst ömtålig vid angrepp af andra.
M. som länge hade uppehållit sig i Paris, hade en passion för allt som var franskt. Han talade språket mycket korrekt och underhöll sig helst på franska. Det var riktigt i hans smak då min väninna Wilhelmine, i hvars faders, öfverste S:s, hus han var informator, efter aftal med mig fick honom att förkläda sig till en resande fransman, och i denna kostym aflägga en visit i prestgården. Det var just en födelsedag och främmande den dagen. Vi underhöllo honom på det bästa, och läto honom vara i den tro att han ej var igenkänd.
Isynnerhet var det det franska köket M. svärmade för. Han talade ofta med hänryckning om dessa små, lätta rätter, hvars sammansättning och beståndsdelar ingen känner. Henrik inbjöd honom derför en gång högtidligt till en såkallad souper á la française, som hade kostat både honom och Martha långa förberedelser. Denna måltid bestod af något som han kallade farcerade snäppor, men som i verkligheten var kråkfricassé, lejontandsallat, kompotter af ett eller annat slags svamp, champagne af björklake, samt en desert af vildhonung (humlebon), en anrättning, som, oaktadt den på min mors uttryckliga önskan, serverades för slutna dörrar, dock förtog oss aptiten i lång tid. Men Henrik måtte hafva rikligen kryddat måltiden med qvickhet och älskvärdhet, ty M. var fullkomligt hänryckt och talade länge om den delikata soupén.
