mig hafva sett på samma fläck. Denna gång var det intet misstag, kunde ej vara det. Synen var till hälften dold af den omtalade gröna häcken, men fullkomligt tydlig genom ett ljusskimmer; det genomträngande ögat var fästadt på mig med en, som det tycktes, bedjande eller förebrående blick. Ett utrop, en fråga qväfde jag, i det jag blef den varse, men tvang mig sjelf till att gå lugnt genom dörren, det yttre rummet, korridoren, ned för trappan också — vid en flykt eggar man blott sin egen rädsla —; men när jag väl nått tröskeln dernere, satte jag af, som om tusen skock millioner o. s. v. hade varit efter mig.
Den klara solskensmorgonen nästa dag löstes gatan så der temligen. Just i mörkaste delen af vrån hängde porträttet af en ung, blek man, pudrad och med stångpiska. De djupt liggande ögonen hade väl ett frågande eller granskande uttryck, — dock förekom det mig nu i solskenet betydligt förmildradt. Återskenet af ett ljus i flygeln har kanhända fallit på porträttet och frambragt denna förvillande verkan. Jag såg efter — nej der fanns ingen flygel! Nå, då har ljuset kommit från en lykta ner på gården — men lykta dessa ljusa aftnar! — Nå, så är det icke värdt att grubbla öfver hvarifrån det kommit. Men hvilket herrligt stycke! Och det har jag inte förr märkt! hvilket ädelt, fint, besjäladt ansigte! Färgerna se ännu så friska ut; det kunde kanhända vara af Inul! Nej, dertill är det för spirituelt. Denne man har lefvat, i den mening, att han har lidit, men de Inulska porträtterna hafva blott lefvat — godt och förnöjdt; för resten låtit udda vara jemnt. Jag ilade straxt till herrn i huset, hos hvilken jag var van att erhålla upplysningar, när något intresserade mig att få veta.
Porträttet, förklarade han, var det yngsta i samlingen. Originalet lefde ännu för knappt femtio år sedan. Bilden var målad i hans tidigaste ungdom, medan han studerade i Leipzig.
