der. Händelsen fogade rätt lyckligt att en stor del officerare och kadetter slagit läger i närheten, hvilket betydligt skulle föröka listan på de inbjudna herrarne. Till denna på landet ovanliga styrka af balkavaljerer skulle trakten, till och med det tolf mil aflägsna Kristiania, leverera det erforderliga antalet damer. Det var högst intressant att följa förberedelserna till något i sin art så ovanligt som denna fest, att iakttaga huru alla krafter stilla, nästan omärkligt arbetade tillsammans och plötsligt frambragte — det färdiga. Man fick ett begrepp om hvad det vill säga, när ett storartadt maskineri går och kan arbeta ostördt utan att något på ytan kommer ur takten. De dagliga gästerna roa sig; främmande mottagas och underhållas. Fåglarna sjunga alldeles ostördt i träden derute. Månne hemligheten härtill icke skulle ligga helt enkelt i den omständigheten, att enhvar af de tjenande verktygen har sin bestämdt begränsade, strängt inöfvade uppgift och icke griper in i den andras? Förstode man denna hemlighet rätt, så skulle det öfverallt gå bättre än det mången gång gör.
En dag då jag kom hem och ville flyga genom salen — ty genom den salen kan ingen gå stilla, den är så stor och golfvet så hvitt och spegelblankt — fann jag den förvandlad som genom ett trolleri. Tvänne stora med rödt öfverdragna upphöjningar, hvarpå stodo länstolar för de äldre, intogo bredsidorna. Längs fönstren dubbla rader med stolar i samma festliga färg; kolossala blomsterpyramider smyckade tre af hörnen, medan det fjerde var afdeladt med ett skrank af slingerväxter åt musiken. Jag gladde mig en stund åt förvandlingen innan jag gick in. Då jag sednare ville gå ned skymde det redan; det var den dagen något grått i vädret. I det jag emot min vana långsamt genomskrider salen från det sydvestliga bort emot det nordostliga hörnet och alldeles icke tänker på något, ser jag på omkring fyra stegs afstånd densamma bleka mansperson som jag en gång i höstas trodde
