mitt rum, surrade det ännu i min hjerna och på sömn var ej att tänka. Tornuret i kapellet slog just tolf då jag gick öfver tröskeln. Hvad jag gick och sysslade med minns jag nu ej riktigt; men jag hade knappt satt kaprifolieglaset in i kakelugnen, emedan den doftade för starkt, då jag plötsligt tyckte mig höra stämmor ute i riddarsalen. I denna sal plägade så dags aldrig någon sätta sin fot; men möjligen kunde det vara en af betjeningen, som hade något att ordna eller hemta ännu, och jag gick bort för att stänga dörren. Der var ingen; aftonhimlen kastade ett topasgult skimmer genom de norra bågfönstren in i den; genom hvart och ett af dessa såg man kapellet och skogen liksom gjutna i bronz på en guldgrund. Mot söder var himlen dunkelgrå och alla föremål förtonade sig svagt och försvinnande mot densamma. Månen, som man hittills i den dagsklara aftonen helt och hållet förbisett, hade just nått randen af skogen och presenterade sig på en gång som en fullkomligt stor, blank, skinande måne, en måne som känner sitt värde och aktar att göra det gällande. Den syntes sjelfbelåtet vagga sig på de yttersta trädtopparna, alltid efter takten af Webers himmelska la la la, la la la, la la la la. En stund stod jag försjunken i detta herrliga nattstycke och visste icke till hvilken sida jag skulle se; ändtligen fann jag på att svinga mig rundt omkring för att i hastig vexling uppfånga såväl den klara ljussidan som den mörka månhimmelen, ett experiment som jag råder enhvar att försöka, som älskar det vidunderliga och effektfulla. Under denna öfning hörde jag igen samma buller, men denna gång liknade det ett aflägset skratt, såsom af många på en gång, ungefär som när man från scenen hör publik-odjuret skratta. Jag tog det för ekot af mina egna steg i den stora toma salen och gick ändtligen in för att försöka sofva litet. Knappt var jag inkommen förrän stämmorna på nytt läto höra sig. Nej, det var intet fantasispel. Jag
