vände åter om. Kabinettet låg åt den mörka sidan; följaktligen kunde jag stå bakom dörren obemärkt. Sthtt! ljöd det genom salen, som när en vindstöt sopar en hop vissnade löf i ring. Sthtt! ljöd det ännu starkare, närmare, så att man ej kunde tvifla derpå. Andlös lyssnade jag:
»Nu är här säkert, hviskade en stämma.
»Nu är här säkert! Nu är här säkert, säkert, säkert», återupprepade en mängd stämmor, tills de dogo bort.
»Nu sofver allt lefvande», fortsatte den första stämman.
»Utom trämasken, som aldrig tröttnar», svarade en djup mansröst ifrån spaljévrån.
»Mördare, afskyvärda, lömska mördare, mördare, mördare», återtog choren.
»Hvad kan klockan vara?» ljöd det åter.
»Omkring en qvart till andra hanegället.»
»Är grefvinnan Juliana vaken?»
»Mais certainement! och derom kan ni fråga?» ljöd en fin, något klagande röst. »Väntan och curiosité kunna ju väcka en silhuett upp ur slummern. Jag ber er, mr le baron, hvad skall dessa tillredelser betyda? Hvarför har man byggt denna underliga bur här i vrån?»
»Jag vet det; här blir bal. Jag är viss derpå.» — Mitt öga följde ljuset och träffade den täcka blondinen i himmelsblå brokaden och ädelstensagraffen på den höga frisyren, och som i katalogen stod nämnd under namn af Wilhelmina Maria af Hessen Homburg. — »Här blir bal! Ah, j’en ai des pressentimens les plus heureux.»
»Bal!» inföll med en nästan föraktlig betoning den djupa mansstämman bredvid. »Och J förstån verkligen inte mina damer, hvad hela detta arrangement skall betyda; En teater bygger man här; här skall uppföras skådespel. Vid Apollo och hans evigt
