en hvit engel eller annan dylik himmelsk patron eskortera den ena af dessa brudar, men som deserterade hvar gång hennes gemål närmade sig, som om han ville göra honom platsen stridig, men inte tordes riktigt.»
»Visserligen, det har jag», sade uppskrämmande en skarp fruntimmersröst i min närhet, som mera än något annat i verlden liknade klippandet med en gammal rostig sax. — »N’importe, hvad ni, grefve Gustaf, tänker härom. Ni har alltid varit en tviflare, som inte trott på något annat än den der Dyrendal vid eder sida. Sett det har jag, ty jag är född på S:t Synneres dag, det milda skyddshelgonet som öppnar do blindas ögon. Då man skulle gå till bords, följde han henne så långt som till dörren dernere; der kom gemålen; straxt vek han åt sidan och ställde sig med sänkta vingar ödmjukt och dock artigt kavaljeraktigt, som en af våra, vid utgången. Men då förstod jag inte att tyda synen. Ack jag fattade det först den mörka vinternatten, då ett långt tåg vid fackelsken rörde sig bort emot kapellet.»
»Sublimt! Rörande!» ropade man från alla sidor.
»Och det är hela fem och tjugu år sedan!» sade prinsessan. »Mr le maréchal de camp! det kan väl inte förundra er att vårt minne utaf det långvariga hängandet har blifvit något klent. Vill ers höggrefliga nåd icke vara af den godheten att klart och tydligt meddela oss hvad som behöfves för att lösa den onda trolldomen, för att befria oss en stund från vårt fängelse i dessa hiskliga, gamla, maskätna ramar och förunna oss ett flygtigt drag af lifvet, det ljusa, glada lifvet! ah, la vie!»
»O, ja, mr le maréchal! Vilkoren!» ropade alla rösterna.
»Det är tre vilkor härför», återtog den jernklädde. »Det första är ganska riktigt en bal i denna sal. För det andra må, svarande till husets glans och namn, hundra par tråda dansen på en gång.
