Sida:Under ljusa dagar.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
108
UNDER LJUSA DAGAR.

Hundra par må, min själ! marschera upp, om det skall vara i sin ordning. Mille tonnerres! för ej mindre än hundra skarpladdade bruna och blå måste chapeaubas’erna rycka ut. Äro dessa fordringar fullgjorda, då töras vi nog vakna klockan tolf och rekognoscera — hvad säger jag! observera en smula —; men för att sjelf kunna stiga ned och få tumla och sträcka på de styfva lemmarna, när allt är tyst och det första hanegället ljuder, dertill hörer ännu något utan hvilket ni, mina sköna damer, komma att gå miste om dansen.»

»De grace, hvad är det? Det tredje förbehållet?» ropade man från alla sidor.

»Min gemål kan förtälja er det. Det hörer, minsann, mera till hennes fack än till mitt. Ma chère Marie, låt nu se att du kan tillfredsställa dessa nyfikna.»

»Ah oui, madame la maréchale, cette troisième condition, quelle est-elle? nous mourons d’envie de la savoir, cette troisième condition!»

»Det är att i denna quadrille må finnas minst två par af förälskade», sade på bruten norska den ståtliga nederländskan vid hans sida

Två par förälskade! Två par! ha-ha-ha-ha-ha-ha! Två par på tvåhundra själar! I vår tid kunde man fråga om der på så många individer funnes två par som icke voro förälskade», sade den blonda Wilhelmina.

»Ja, min sköna, autres temps, autres mœurs!»

»Må ni blott icke le för tidigt! Ur en danssal följer något med som ni kanhända inte tänkt på. Dessa par få inte vara légaèement förälskade som i våra tider; men de skola sannt och allvarligt älska, ça veut dire sérieusement. Hos dem får inte finnas spår af herrsklystnad, égoisme, prétention, icke det minsta; men de måste älska mycket sannt.»

»Kort och godt», inföll fältmarskalken; »de skola kunna bo med hvarandra till och med bland björnar och vargar.»