»Ännu stirrande på sporren vände han i sig och gick med långsamma steg emot midten af salen, då den andra unge mannen likaledes vände sig och med drömmande, osäkra steg styrde rakt emot honom, till de plötsligen befunno sig — nez à nez. Den yngre förde två fingrar till sin mössa med ett militäriskt behag, som jag på min ära inte har sett maken till, sedan hofvet låg i lägret vid Kulmbach 1710. Nå sakta, sakta, min bror, hvart hän? För fan! svarade den äldre, är det du som går här och spankulerar så sent? och arm i arm gingo de skrattande bort. Då den yngre gick förbi mig, påminde han mig mycket i profil och hållning om en gammal krigskamrat, från hvilken han säkert härstammar i rätt nedstigande led. Men jag är inte i stånd att komma ihåg hans namn. Det är ju också väl halftannat århundrade sodan dess.»
»Ah, cher cousin, försök då att dra er till minnes. De unga männen intressera oss infiniment. Försök att samla era tankar!»
»Samla mina tankar? — tankar — t-a-n-k-a-r; tenez! — Nej, jag är inte i stånd att minnas det. Han föll också i slaget vid Gadebusch, samma stund som jag fick den svenska kulan genom min högra lunga, och det har, som sagdt, runnit mycket vatten i hafvet sedan den tiden.»
Då han hade sagt detta blef det mig i detsamma klart, att hans stämma liknade lätet af en hvinande kula.
»Ja», sade teaterbaronen efter en paus, med sin djupa, spruckna röst, »det har runnit mycket vatten i hafvet. Och blod har det runnit, blodströmmar som nog kunna tvätta och bleka våra minnen en smula.»
»Bon dieu, ma chère amie! nu begynner baron Fredrik igen med sitt älsklingsämne, dessa horribla blodscener.»
»Ja», vidblef denne, liksom försjunken i sig sjelf, »det var en tragedi, ett verldsdrama, som den, hvilken en
