Um wieder zu leiern und singen,
Von Sünde und Busse und Trübsal und Kummer.
Gieb Acht, gieb nur Acht!
Der König erwacht!
O Schrecken, o Weh’!
I vergeh’, ich vergeh’!
Nun stocket das Plaudern,
Der fröhliche Scherz,
In Bangen und Schaudern
Schliesst sich das Herz.
Gieb Acht, gieb nur Acht:
Und jeglicher Traum von Leben und Glück,
Er sinket zurück,
In die graue, die neidische Nacht.
Som afdunstadt vin, som öl utan must,
Var hans fromma låter och tal.
Hans ihåliga kungaprakt liknade just,
En herm’linsmantel, äten af mal.
Som bortbyting suger den främmande barm,
Så ock med girigt begär,
Medan landet förgås af fruktan och harm,
Han dess styrka och märg förtär.
En afbild just af den lede and’
Som ock stundom här, på fjäll och i dal
Vågar lyfta sitt hufvud och lägga i band
Hvarje manligt dåd, hvarje frimodigt tal.
En ande med åthäfvor rena och kyska,
Lik en hvitmenad graf dock är.
