Sida:Under ljusa dagar.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
122
UNDER LJUSA DAGAR.
Kornetten.

Förlåt herr baron, att jag afbryter här,
Ej så högt, och jag ber, tala tyska!


Fältmarskalken.

Visst icke, nej!
Det brådskar dock ej.
Men en skräck är det ju,
Att han vaknar just nu.
Hvad ha vi dock arma förskyllt?
Kanske man försport,
Ha, ha! ha, ha, ha!
Att uppå den ort,
Dit han har måst dra,
Är rummet ren öfverfyldt.
Uti rättan stund
Ur sin djupa blund,
Derför väckes han fort,
Att hans lumpna exempel
Med helighets stämpel
Måtte andra derfrån skrämma bort.


Grefvinnan Maria.

Min gemål, var på vakt,
Han är vaken! gif akt!


Kör af alla.

Akten er, akten er,
Honom vakna jag ser!
Låt oss ny!
Brådt vi honom må sky.
Sökom skygd och det fort,
Låt oss skynda oss bort,
Fly, fly!
Bort, bort, bort, bort!

Här sjönk ljudet mer och mer, tills det dog bort som en aflägsen åska.