blanka sköld och framvisa ärr som kunna förtälja om att hon med heder tjent sig upp genom qvinnolifvets och qvinnolidandets grader. Är hon gammal och ful, så är hon alltid något betryggad; hon skall då upplefva en och annan aktningsvärd triumf ibland damerna; är hon ung, vacker — betänkligt, mycket betänkligt! Vanligen får hon då se en måhända äldre, något torr, liten hand glänta på dörren och flux i lås igen! är hon så lagom, nå, så går det henne också så lagom!... Min kusin! på fullt allvar säger jag: det borde förgå femtio år innan någon qvinlig författare visade sig på vår scen, och då helst femtio på en gång. Amasonerna blefve först då mäktiga och fruktade, när de kunde bilda en stat.»
Här stannade jag. Min vän satt fördjupad i tankar; under det han lät sin snusdosa snurra omkring mellan två fingerspetsar, spelade ett uttryck öfver hans ansigte, ett eget, outgrundligt uttryck, som påminte mig om något som jag tyckte mig sett förut. Nu kom jag på det: en engelsk karrikatyr. Midt i en vagn sitter en välfödd man tryggt under sitt paraply, till höger och venster och framför honom sitta fruntimmer utan paraply, af hvilka hvar och en noga uppfångar droppet i sin nacke.
Är du färdig?» frågade han med ett leende.
»Nej, endast till hälften. Du har blott sett medaljens ena sida. Jag har påstått, att, kan den obemärkta, ensamma qvinnans lif hos oss kallas en skog utan sol, så är den bemärkta, ensamma qvinnans förvisst den brännande solen utan skog; jag har endast skildrat huru denna skoglösa, ökenartade namnkunnighet bränner på det trappsteg i samhället hvarpå hon sjelf är ställd; det återstår mig ännu att skildra verkningarna deraf ned genom alla klasser med hvilka hon kommer i beröring. Ju djupare man kommer ned, desto fiendtligare, fördomsfullare kommer den henne till mötes. De lägre klasserna förstå alls icke någon öfverlägsenhet som ej har sin grund i
