någonting yttre. Ett qvinligt renommé som icke är bygdt på en ställning, helst en solid köksställning, ett välförsedt visthus, väcker en misstro, som närmar sig en dunkel föreställning om något ondt. En fru som har hushåll och barn och skrifver böcker och står i tidningarna! Vi hafva många underliga myth- och fabelgestalter; men en företeelse sådan som denna är ohistorisk, den saknar all giltighet i folkmedvetandet, den är nästan okristlig. Emot den är hafsormen just att anse som en hygglig, gammal bekant. Förfärligare än någon tror verkar detta tillbaka på hennes husliga lif. »Hon är icke som annat folk, hon förstår sig icke på annat folks sysslor», är en sats som man måste vara beredd att möta hos hvarje qvinlig individ af denna klass som man kommer i beröring med. Jag kan höra den i min sömmerskas tysta monolog der hon står och skall klippa till ett klädningslif. Jungfru Persson eller Pålsson har kanhända läst mina berättelser dagen förut; hon bedömer dem mera från den etiska än den estetiska sidan. »För den här frun, som befattar sig med att skrifva böcker, behöfves ingen särdeles ackuratess. Det är nästan obegripligt att hon begagnar klädningslif, som andra, ordentliga menniskor. För resten kan boken, hvad snitt och form beträffar, vara rätt bra; men skall jag säga min uppriktiga mening» etc.... och jungfru Persson ger kanhända i sin kritiska ifver klädningslifvet det dräpande klipp hon tillämnat mitt litterära namn... »nå ja, det gör ingenting, den här frun är som andra menniskor.» Har man nu hela dagen kämpat med sådan misskändhet i syjungfrurs eller hushållerskors skepnad, och der så måhända står att läsa i tidningen om aftonen: »Nämnda författarinna, hvars senaste andliga produkt här ligger framför oss, kan måhända vara skicklig till allt annat, blott ej till att skrifva böcker» — o, min vän! här har du en författarinnas lön, och var nu hjerteglad öfver författarens.»
