skola förblifva oförgätliga för mig. Det var husets enda dotter och hennes käre trolofvade. De voro bägge behagliga, artiga och begåfvade menniskor. Sålunda var det nu Guds allsmäktiga skickelse att jag skulle försättas i närheten af dessa ovanliga väsenden, som i förnuft, stånd, uppfostran och allt stodo så högt öfver mig. Derföre må jag väl med tacksam rörelse erkänna huruledes hon, som af många sina likar blef hållen för stolt, nedlät sig att visa mig, den obetydliga, ringa tjenarinnan, en så stor godhet, jag kan nästan säga förtrolighet. Hon tog sig också an min uppfostran; hon lärde mig att sy, brodera, läsa högt och skrifva ortografiskt. Hon var så god, hon hade aldrig något emot att jag satt inne när hennes trolofvade var hos henne. När jag ville gå höll hon mig ofta tillbaka. Du är en stilla, trogen själ, Kristin, du stör oss inte, sade hon då. Och så blef jag rätt ofta vittne till deras samtal. Än var det om högtidliga och allvarsamma ting, än om ganska vanliga ting; men till och med det obetydligaste fick i deras mun en annan klang än när andra talade derom. Det var besynnerligt att de begge hade en böjelse för något visst, hvad skall jag kalla det — fantastiskt — och emellanåt kunde dikta ihop så många underliga ting, att jag trodde mig vara midt inne deri och glömde nästan bort hvar jag var. Huru kär var han icke i henne, du gode Gud, huru kär! Hvarje önskan gissade han af hennes ögon! Och han var också så älsklig! Han var lifligare, häftigare och så besynnerligt orolig när hon var bedröfvad. En gång sade jag till henne; Ack, hvad det är skönt att se ett par sådant som ni, käraste fröken och herr Ernst! Här har allt kommit tillsammans som eljest så sällan träffar ihop i verlden, både utvärtes och invärtes företräden och fullkomligheter! ja, ni ären såsom skapade för hvarandra. — Du misstar dig, Kristin, sade hon, med sin tungsinta min. Ernst och jag passa ej för hvarandra. Jag är för gammal för honom.
