dröm, vill jag göra det här, innan den faller mig ur minnet och jag kommer in på andra ting.
Det förekom mig som skulle jag verkligen vara en ung flicka igen. Vårt hus var, som det nu är, och så som du känner det, stort, tyst och dystert, med långa, mörka gångar och djupa rum. Du vet, min vän, att jag miste min mor då jag var åtta år, och min far var ifrån den stunden sådan han förblef till sin död, mörk och sluten. Främmande sågo vi nästan aldrig. En välgerning skulle det hafva varit, om jag fått befatta mig med husets skötsel, hvartill jag, såsom enda dottren, kunde synas sjelfskrifven; men den var i andra händer. Emellertid var jag den enda min far tålte se; han kunde till och med visa mig ett och annat tecken till svaghet; men icke desto mindre led jag under tyngden af hans despotiska vilja, lika mycket som de andra. Den overksamhet hvartill jag dömdes var en af dess yttringar.
Men all den dysterhet som rufvade öfver vårt hus hjelpte ej; jag var yr och glad som en fågel — ja, i sanning! en stoltare, käckare, ystrare ung flicka än jag på den tiden fanns icke på många mil. Genom ett besynnerligt sammanträffande låg detta ensamma, mörka hus midt i denna så rika och leende nejd! Der utanför var min verld; här rörde jag mig och drömde bort tiden. Jag hade min egen häst, som icke hvilade mycket, och medel nog att tillfredsställa mina nycker, ifall jag haft många sådana. Utan att vara hvad man i dagligt tal kallar fåfäng, älskade jag att omgifva min person med det som är vackert och behagligt för den sinnliga menniskan. Det föll nu alldeles af sig sjelf att jag var fint och dyrbart klädd, och att vår husliga inredning var vackrare och beqvämare än på den tiden var vanligt. Ack, kunde jag visa dig min kammare sådan den då var! Då hade jag sinne för sådan flärd.
Jag drömde nu att jag satt på den kammaren deruppe; det var bröllopsdag på gården — och,
