underligt nog! jag tyckte det var min bröllopsdag. En skön sommarförmiddag i början af juni. Båda fönsterna stodo öppna till trädgården, och ofvanför trädtopparna såg man midt öfver sjön hela den herrliga bergslinie som du, vännen min, alltid säger har sådana italienska färger och former. Fruktträden stodo i full blom — ett enda hvitt blomsterhaf, som sände sina friska välluktströmmar ända in i rummet, der de blandade sig med doftet af de första pingstliljorna — mina älsklingsblommor — som stodo i den sachsiska vasen på marmorkonsoler, den samma som nu står uppe på valnötskåpet. I hörnet på en piedestal satt den stora, grå papegojan, som ifrån början tillhört min farfar. Men gojan var den dagen ovanligt tvär och ordkarg. Allt hvad jag ville locka och reta henne med hjelpte icke. Jag tror sannerligen för Gud att hon var jaloux; hon hade en aning om att festen icke gällde henne, och deröfver förargade hon sig. Ett behagligare och mera underhållande sällskap var den stora spegeln framför mig. Detta gamla praktverk hade tillhört en dansk prinsessa och hade en gång tillbakastrålat skönhet och höghet; dock tror jag ej att det hade skam af den bild som nu visade sig innanför den gyllene, utsirade ramen. Jag var ännu icke fullt färdig. Den hvita klädningen med blomstrande buketter låg ännu på soffan bredvid silkesstrumporna och brudskorna; mina fötter voro för värmens skull instuckna i ett par högröda tofflor, broderade med paljetter, som jag fått af min nu med döden för längesedan afgångna väninna. Blott frisyren var fix och färdig, och det var hufvudsaken, som det nu är och alltid har varit. Min salig farmor hade en gång den oturen — dock nej, nu blir jag för vidlyftig igen. När du kommer hitut någon gång, så påminn mig om farmors frisyrhistoria; ty du skall ej gå miste om den för det. Min frisyr var således färdig, håret uppstruket och ofvantill förenadt i sirliga lockar; och till hälften dold emellan dem och
