Efterföljande reseanteckningar och småberättelser, som här presenteras en främmande och större läsekrets än ifrån början var ämnadt, kunde väl, så vill det tyckas, icke behöfva något slags förord eller inledning. De borde väl bäst tala för sig sjelfva, liksom det efter regeln bör gälla, att en författare gagnar sitt alster bäst genom att förhålla sig till det så opersonligt, som detsamma möjligtvis tillåter honom detta. Han gör säkerligen bäst i att i detta hänseende icke söka likna vissa stora, berömda romanförfattare, hvilka alltför ofta lemna sin olympiska ståndpunkt, för att i högst egen person uppträda som förevisande raritetskrämare.
Men det gifves ett slags berättelse med hvilken författarens personlighet ovilkorligen sammanhänger, utan att det derföre tillåtes honom att vara en individ; — han är icke sjelfbiograf, han är referent, d. v. s. han har under tyst försäkran åtagit sig att tala så mycket och så intressant han förmår om allt annat, och så litet som möjligt om sig sjelf, med ett ord: här lemnas honom endast förevisarens otacksamma rol. Man ser honom då uppträda med den traditionela bugningen, som alltid faller sig litet tafatt, för öfrigt stå der stel och orörlig och illa till mods såsom en hvilken råkat in ett gästabud dit han icke var bjuden; — en sådan bekantskap med honom är sämre än ingen och skadar just den sak han vill gagna. Det ropar i honom: jag är något annat, något bättre
