än detta! i det menskliga inom mig, i mitt djupare jag måsten J skåda och förstå detta mitt hjertelifs barn, dessa min andes: ben af mina ben och blod af mitt blod.
Det är i denna belysning jag ville att J skullen läsa och förstå de blad jag här öfverlemnar eder. Dessa uppteckningar, som sakna nästan all handling, dessa drag af en troget återgifven men inskränkt verklighet, behöfva mer än något annat detta personlighetens ljus. Det är denna personlighet eller rättare individualitet jag skulle önska att låta framträda blott så mycket att den kunde uppfylla de anspråk som här ställas på den: att sjelf blifva den bästa kommentator till sina skildringar.
Ingenting är vanligare än den slutsats man gör från de grundsatser, de sanningar en författare vill framhålla, till något analogt i hans personlighet och handlingssätt; men ingenting är heller opålitligare. Det går visserligen genom hvarje andens alster ett dunkelt något, en grundstämning, som vägleder säkrare; men denna grundstämning har sitt eget frimureri; den fattas och förstås blott från den ståndpunkt jag här så gerna ville anvisa mina läsare: en mera individuel. Blott de som noga känna en författare kunna höra detta grundackord klinga mellan raderna. En författarinna kan tala för sitt köns emancipation med berömvärd dristighet; men man skulle måhända mycket misstaga sig genom att derifrån sluta sig tillbaka till en amason. Ack! såge man noga efter, skulle månget lif då stå der blott som en torftig parodi på en stor, högstämd uppgift! När allt kommer omkring, lär väl en hvar blifva vältaligast öfver det som han smärtsammast känner sig sakna. Kunde masken skrifva, månne det icke då blefve idel dithyramber till fjärilens lof?
Lika osäkert, lika förvillande blir det att tillskrifva hvarje författareidrott en tidigt väckt, oemotståndelig kallelse, hvilken gjort densamma till lifvets
