betydelsefull skakning på hufvudet. . . . Stackars du, jag är rädd; du kommer, att leds alltför länge. — Åh, att leds, dermed har det ingen nöd. Adjö, du kan gerna gå. — Hon gick. Ett prasslande bakom mig väckte mig snart på nytt ur mina tankar. Der stod Jordhög ännu. Är du der! ropade jag; jag tyckte du gick! Nej, barnet mitt, jag står här och tänker på att det minsann kommer att dröja alltför länge, om jag ej skulle finna på något att ge dig till läsning under tiden. Utan att bry sig om min afböjande rörelse började den gamla leta i sin ficka och drog verkligen fram en, två, tre, fyra, fem, sex, sju tjocka, tunga böcker i mörka träband, af den sort hvari man för två eller tre hundra år sedan band in biblar och krönikor. Det är verkligen underligt, Jordhög, sade jag, att du kan rymma alla de der böckerna i din ficka, som du i går sade vara för trång för din snusdosa. Bara du nu gör mig den tjensten att taga alla dina gamla postillor med dig! du vet jag vill ogerna ha dylikt skräp inne i mitt rum! Akta dig barnet mitt, att du inte läser så du glömmer dig; har du fått ett band riktigt till lifs, så är det nog. Ha, ha, ha! fortfor Jordhög, som om hon alls icke hört hvad jag sade. Då är det nog, ha, ha, ha! skrattade papegojan efter. Och den gamla jungfrun staplade upp böckerna framför mig på bordet, grep med sin långa, torra hand ur den sachsiska vasen en handfull torkade rosor, som hon lade på ugnen, efter att försigtigt hafva bortblåst dammet, och gick.
För ro skull vill jag se litet i dem, sade jag och slog upp den första. Medvetslös gled min blick öfver de första sidorna; jag följde mera de underliga, bleka bokstäfverna på den mörka grunden, än meningen deri; deraf förstod jag intet. Så träffade jag på ett ord, hvilket liksom ett bloss lyste öfver hela den dunkla satsen; så på flera och flera, tills hela den underbara skriften flammade upp för min blick. Huru skall jag beskrifva hvad som föregick i min själ under
