läsningen? Vid hvad skall jag likna det? Tänk dig skogen, hvars mossiga mark knappt blifvit berörd af någon annan än rådjuret och den rädda haren; lägg öfver denna den ensamaste af alla skogar en vårnatts skumma, doftrika stillhet; då spränger plötsligt ett furstligt tåg ditin, de glänsande skarorna sprida sig åt alla sidor, och rop och skott och jubel och jägarklang gifva genljud öfverallt och tränga in i de aflägsnaste, tystaste vrår. Så såg det ut i min själ under läsningen. Hur lustigt gick jagten genom skogen, trara! trara! Skrämd, jagad upp ur sitt trygga hägn var den sorglösa barnatanken, det unga, käcka öfvermodet; upp flaxade den lekande, gycklande flärden. Hur lustigt gick jagten genom skogen, trara! trarara! Glömd var min faders gård och den stolta rosen i mitt hår, och brudgummen, som var kommen försent till verlden! Och jag läste och läste, och jag vet ej huru länge; när jag hade slutat ett band grep jag ett annat; då och då ljöd ett skrattande ljud för mitt öra: det är nog, ha, ha, ha! utan att jag kunde göra mig reda för hvarifrån denna röst kom. Men jag läste och läste med nedböjd panna och klappande hjerta, och mina tårar strömmade ned på den flammande skriften; men den ville icke slockna förrän jag ej kunde gråta mera. Och rosen föll tung ned och spred sina blad mellan sidorna i boken; men derpå aktade jag icke — och det var det sista bandet; efterhand slocknade den demoniska elden, bokstäfverna stelnade igen till sina förra, bleka hieroglyftecken. Då stod der plötsligen: förbi! och en grafkyla susade mig till mötes, som från en kyrka på en het sommardag. Förbi! härmade samma hånande röst, och nu var den mig helt nära. Jag såg ändtligen upp; min blick föll på spegeln, och hvad annat menar du jag såg, min egen vän! än din tant Lenas ärliga ansigte. Der rosen hade setat, satt minsann den röda bandrosen på min nya kammarduksmössa; och på kanapéen, der jag sett brudskorna, lågo mina två
