närer en nästan känslolös likgiltighet för sådana spörsmål som: hvarföre Berlin just blef lagdt på den fläcken i den brandenburgska sanden, hvarföre det öfver hufvud taget blef anlagdt och af hvem det blef lagdt der, om blott denna sand ville vara litet mindre svår inne på gatorna och icke flyga honom i ögonen; — och denna brist på sinne för det vetenskapliga sträcker sig beklagligen till alla riktningar. Ifall den sats håller stånd, att ju mer man lär, ju mer inser man att man så godt som intet vet, måste korrespondenten allaredan på sin skolståndpunkt 1830 hafva varit särdeles tillfreds med hvad han visste och sedan icke hafva funnit det af nöden att sträfva upp till den punkt der man gör den upptäckten att man alls intet vet. Hvad jag kan meddela, inskränker sig till några observationer, som jag haft anledning att anställa på min vandring ett par gånger i veckan ned till kärnan af staden: »unter den Linden», Vägen är lång. Har man brådtom eller är trött, stiger man upp i en omnibus, af hvilka det hvar femte minut går en förbi. Att åka i onmibus är icke fint, menar man; men det hör också till de åsigter som icke gälla när man kommer ut. Vill man resa, så måste man låta några af sina förnäma vanor stanna hemma. I hemmet har man lätt för att vara aristokrat, det kostar ingenting; man behöfver blott sitta inne ganska stilla och ha tråkigt, det är aristokratiskt. På resor deremot är det mycket dyrt att vara det. Man far alltså i omnibus, hvilket är billigt och ofta mycket roligt. Man blir alltid höfligt behandlad. På det hela taget tyckas tyskarne, att döma efter berlinarne, vara ett utmärkt artigt och höfligt folk, åtminstone i den yttre, flygtiga »Verkehr» med dem. Heines utrop, då han kom till Paris: »Süsser Ananasduft der Höfligkeit! der ich an heimathliche Rippenstösse ohne Entschuldigungen gewöhnt bin.» kan en norrman, som nu en gång icke kan hindra sig ifrån att alltid tänka på sin egen nation och att hänföra allt till den, till en
