början öfverflytta på Berlin. Att åka i omnibus är som sagdt roligt och underhållande. Hvar kan man bättre i lugn och ro studera en befolknings fysionomi och i en mera vexlande, dock icke alltför hastigt vexlande mångfald? Man känner sig ordentligt förbunden alla dessa figurer som stiga ut och in; man skulle vilja tacka dem, som om de gjorde det allenast för vår skull. Hvilka utpräglade typer af de mest skilda klasser, yrken, individualiteter, alla dock tecknade med ett osynligt gemensamhetsmärke: tyskheten. Kommer en engelsman eller sydlänning in, märker man det straxt. Det nationela känner man allaredan starkt i de danska omnibusarna; der träder det godmodiga mera fram. Sällskapet i en sådan gör ofta det intryck på en, som om man, såsom främmande, har kommit in i en krets af goda vänner, hvilka hafva förenat sig till ett lustparti; man skäms nästan öfver att man sitter der så stel och tyst. En sådan treflig prägel af pratsjuk belåtenhet och ett sannt blomstrande välbefinnande tror jag också att blott den danska nationen framför alla andra är benådad med. — Gud låte det vara sagdt i en god stund! sade alltid tant när hon talade om huru rask hennes gamle man var. Huru skulle vi månne ta oss ut i omnibusar hemma? Månne icke som en transport af straffångar, som med tyst misstänksamhet se på hvarandra? Lifvet i de tyska omnibusarna är icke fullt så sällskapligt som i de danska. Det är allvarligare, formligare. Dock är här icke heller brist på »gemytliga» scener, isynnerhet om det är barn med, hvilka alltid göra sin företrädesrätt gällande att sammanknyta och hålla konversationen vid makt. I går var det sålunda en ung, nätt borgarhustru med, som hade en präktig baddare till pojke om 2—3 år på knäet. Han åt allt hvad han kunde af en ofantlig vindrufsklase, som modren på intet vilkor fick taga ifrån honom. Han åt och klämde den och jublade tillika som en liten uppsluppen Bacchus,
