honom, hvilket nog händer, isynnerhet med en främling, då — ja då är frågan om den menniskofientliga ensamhet hvari en droskkusk framlefver på sin kuskbock verkar styrkande på hans rättskänsla och aktning för nästans rättigheter; man kan nästan frukta för att detta icke är händelsen. Gör det en nu ondt om dessa stackare, som se så brutala, så arga, så ensligtförstockade ut, under det att det alldeles icke gör en ondt om droskägarne, som lära vara fint, bildadt folk, hvilka ofta blifva rika, så kan den frestelse man råkar i lätt förstås. Slutligen kommer — sympatierna ute på gatan förstärkas alltid i riktning nedåt — hästarna, hvilka intaga samma plats i vår medkänsla i förhållande till sina herrar, kuskarne, som dessa till sina. Ja hästarna! Månne det icke är en humanare framtid förbehållet att utfinna huru drickspengarna kunna komma hästarna till godo. Skulle det verkligen icke blifva möjligt att gifva till det menskligt ädla i djuret, i stället för, att vi nu så ofta med undertryckt harm offra till den menskliga djuriskheten? Kanhända att det blott tillhör fria nationer att behandla djuren väl och att stifta föreningar till deras beskydd. Der förtrycket ligger öfver menniskorna har man ännu icke kommit att tänka på att skaffa de så kallade »osjäliga» en lyckligare tillvaro. Detta är den mildaste förklaring till de scener som man ofta med blödande hjerta blir vittne till här i Berlin. Att lasta 32 personer på 2 hästar är mycket vanligt, och dock tål man denna syn bättre än att se hundar spända i seldon draga lastade vagnar. De flesta bönder föra sina varor till torgs med hundar i stället för hästar. Många af dessa arma djur tyckas känna sin förnedring, som förhåller sig till bandhundens, liksom galerslafvens till den ensamma fångens; de se glupska och vilda ut, och det är just det föraren vill: ju ondare de äro, ju bättre går det. Jag kom en gång vid sidan af en sådan karavan. En med alla slags kärl och säckar tungt lastad vagn styrdes af en stor
