rummet är hans hvardagsrum, passagerarne hans familj, hans barn; han roar sig åt dem, dömer emellan dem, korteligen tager vara på dem på bästa sätt. Den omsorg med hvilken han hjelper damer och barn upp och ned är nästan rörande. Denna ständiga »Verkehr» med menniskor gör honom sällskaplig, förekommande; han tyckes ständigt vara vid ett jemnt, godt lynne. Omnibuskonduktören bildar en fullständig motsats till droskkusken, som ser menniskofientlig och brutal ut. Vissa grundelementer förneka sig aldrig hos en tysk — jag är viss på att Priess är sentimental. Droskkusken är böjd att dricka, och han väcker misstanken om att han pryglar sin hustru när han kommer hem om aftonen. Det stod häromdagen att läsa i en tidning, att en droskkusk sent om natten hade hemtat en läkare; hans hustru hade fått ett slaganfall, sade han. Läkaren kom och fann henne med ett temligen ansenligt hål i hufvudet. Men hvilken förfärlig själs- och sinnesmördande befattning är icke en sådan kusks? Sjåarens och tröskarens lott är afundsvärd emot hans. Att sitta fästad vid en kuskbock hela dagen från 8 f. m. till 10, 11 e. m. Några köra också om natten — sommar och vinter, i ondt och godt väder. Man ser dem nästan aldrig samtala med hvarandra, eller med någon menniska. Icke en gång när man stiger ur, lemna de sina platser på kuskbocken; blott när de hålla öppnas dörren, och man ser ett par eldröda, tjocka drinkarhänder likasom maskinmessigt räcka sig in; den ena öppnar sig för att emottaga penningarna, den andra öfverräcker oss ett litet pappersmärke, som vi alltid med ett: »inled oss icke i frestelse!» omsorgsfullt stoppa på oss. Frestelsen består här i att man frestas till — att inleda kusken i en frestelse. Han har nämligen blott att redovisa sin principal pengar för så många turer som han har aflemnat märken för. Bryr sig nu en kund icke om ett sådant litet tecken, utan låter det ligga i vagnen eller underlåter att begära detsamma när det icke lemnas
