Museet — ett enda litet ord.
Nej, nej, det är för herrligt! ju oftare man går dit, ju mera längtar man dit. Man står svindlande framför dessa Kaulbachska kämpebilder, hvilka dock springa en så bekanta till mötes från de små afbildningar man har af dem; första gången sjönk jag helt och hållet öfverväldigad ned på trappan, hvarifrån man bäst öfverskådar detta storverk. Museer hafva blott samma fel som häftar vid alla stora samlingar: der är för mycket att se; vår psykiska mottagningsförmåga kan lika litet som den fysiska tåla öfvermåttet, om den skall kunna smälta det mottagna; eljest tröttnar man och njuter ingenting rätt. Således har jag sjelf satt mig på den dieten att taga en sal för hvarje gång; har man tid dertill, gör enhvar bäst deri. Trots denna föreskrift slutar jag alltid, likasom drifven af en osynlig makt, i en af de inre salarna, som jag skulle vilja kalla detta konsttempels aldra heligaste. Det är ett mindre rum, hvilket knappt nog af en tillfällighet har kommit att gömma det herrligaste af det herrliga: blomman af antikens odödliga konst. Omkring den midt i rummet placerade gruppen af den farnesiska tjuren, som jag tyvärr icke är konstkännare nog att finna behag i, gruppera sig Apollo di Belvedere, den mediceiska Venus, hennes icke mindre sköna namnsyster från Milos, den älskliga sånggudinnan med dubbelflöjten, en herrlig framilande Diana, denna sednare af en äldre fransk mästare, och slutligen på upphöjningen inne i nischen — den antike, sofvande Endymion. Blicka ned, Diana! Blicka ned ännu en gång! Tänd dig icke bort, o stränga gudinna! från bilden af din enda svaghet. Förtörnas icke på den dödlige som har fördristat sig att föreviga den i denna himmelska skönhets bild! han har icke beröfvat dig en stråle af din skära
