jungfruglans, af ditt silfverskinande rykte, — han har blott velat vittna om att du var qvinna och att du icke bar en sten, hvilket man beskyllt dig för, utan ett hjerta i din barm; han har velat vittna detta för kommande verldar, och han skapade denna Endymion! . . . Huru många dödliga Dianors läppar hafva icke förstulet fästat sig på denna marmorpanna! Jag går och jag kommer, jag går, och kommer tillbaka till Endymion; det är som om jag ville göra korstecknet öfver honom, om jag icke fruktade för att se detta ansigtes ljufva frid och paradisiskt glädjestrålande oskuld försvinna och sorgens och syndmedvetandets skugga i stället lägra sig deröfver.
Och till denna herrlighet har alla, enhvar som blott någorlunda prydligt kan dölja sina trasor, tillträde. Det är på detta sätt ett folk uppfostras och förädlas; man inympar i det skönheten. Man väcker det stolta medvetandet att alla dessa rikedomar äro dess, och i detta gemensamma ägande känner det sig som nation. Jag måste tänka på mitt fattiga land, hvilket inga sådana uppfostringsanstalter har, och huru bittert verkningen häraf förspörjes i folkets sinnelag. Den lägre klassen har ännu ingen kärlek till, ingen aktning för konsten, har knappast något begrepp om den; hvad vi äga deraf dela vi icke med den, och den hämnar sig, i det behof den känner, genom att ödelägga de enstaka konstföreteelser hvilka blottställas för den. Våra offentliga anläggningar och det som skall tjena dessa till prydnad, huru svårt hafva vi icke att rädda dessa från vandalismen? Svaret ligger tyvärr nära: vi hafva intet att dela; vi hafva inga museer, inga samlingar som kunna öppnas för alla; hvad vi hafva ägt af konst- och fornsaker är för länge sedan plundradt, och der ingenting finnes, der har kejsaren förlorat sin rätt. Det är sannt nog: konsten är ännu hos oss i sin barndom, folket — likaså. Men det måste dock kunna göras något för att roa detta unga folk, förströ det
