Sida:Under ljusa dagar.djvu/48

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
46
UNDER LJUSA DAGAR.

efter dess tunga dagsarbete. Har man ej en rik taffel att bjuda på, får man duka i det gröna; har man inga marmorbilder att visa det, så gif det marionetter och pierroter — så länge. Blott akta sig måste man för att göra det hätskt, surmulet och liknöjdt, likasom det barn, som vanvårdas, så tydligt bär prägeln af att man icke bekymrar sig om det, aldrig tänker på att glädja det.

Det är bekant att i vår hufvudstad, numera en stad med 60,000 menniskor, icke är gjordt något för den arbetande klassen i denna riktning. Det finnes icke en gång ett ställe hvarest handtverkaren med sin familj efter en genomträlad vecka kan gå och få sig en kopp té och ett bord att sitta vid. Af det som andra hufvudstäder hafva för mycket har vår goda stad alldeles för litet.

Det var en vacker syn att se »das jute Berlinervolk» vandra genom museets salar, vandra under dessa kollonader af guda- och gudinnoskepnader, alla med ett stilla, nästan andaktsfullt allvar. Der voro torftiga och välklädda, unga och gamla, qvinnor! och män af alla stånd: sjömän, soldater, handtverkare och arbetsfolk; men aldrig såg jag en min som kunde bragt en af dessa marmorgestalter till att rodna och blicka ned med ovilja.

Att parodien vid sidan af så mycket upphöjdt och idealiskt ibland måste dyka upp är nästan oundgängligt: »du sublime au ridicule il n’y a qu’un pas.» Häromdagen befann jag mig i det omnämnda rummet tillsammans med en stor, grof madam, hvilken såg ut som om hon vore kommen direkt ur en hökar- eller klädmäkleribod. Hon stod först förvånad gapande framför den farnesiska tjuren, gjorde derpå en rund, gick något sturskt förbi de lättsinniga gudinnorna, hvilka hon tycktes vilja gifva ett godt förnuftigt klädmäklarråd och stannade återigen framför gruppen. »Förlåt! har det der djuret dödat det fruntimret som ligger der?» frågade hon, i det hon pekade på