och detta på ganska naturliga grunder. Rachel var egentligen icke författarinna. Det mesta hon efterlemnat är hennes bref, och dessa voro icke en gång bestämda att offentliggöras. Har man ändtligen lyckats komma öfver dem, så är det icke gjordt dermed. Det fordras en viss uthållighet till att arbeta sig igenom det blott lokala och tillfälliga i en brefvexling, för att finna de guldkorn hvilka gälla för alla och för alla tider. Mycket deraf blir svårt att förstå, emedan det knyter sig till personer och förhållanden som äro oss fullkomligt obekanta. Men guldkornen finner man, och de gälla för alla och för alla tider.
Rachel Levin föddes i Berlin 1770 af en gammal judisk familj. Hennes lif företer ett märkvärdigt exempel på huru en begåfvad själ, understödd och hyllad af tidsandan, äfven utan de sedvanliga häfstängerna: skönhet, ställning i samhället, rikedom, dock trängde igenom hindren och kom till sin fulla rätt.
Rachel ägde ingen af dessa fördelar och blef en af sin tids berömdaste och inflytelserikaste qvinnor. Den makt hon utöfvade öfver alla måste hafva legat i något högst egendomligt, som icke låter sig beskrifvas. Man kunde kanhända beteckna det närmast med att säga: hon var omedelbarheten sjelf, det djupaste, rent menskliga personifieradt; en förmåga hade hon att framdraga det doldaste i menniskosinnet och i tingens sammanhang och att oförfärad ställa det i ljuset. Hon experimenterade, så att säga, med sitt eget hjerta i handen — ett förfärligt slags uppriktighet, som mildrades genom en stor älskvärdhet och en varm, ständigt redo menniskokärlek. Ingen blef mera missförstådd, ingen mera plågad, men heller ingen mera älskad och beundrad än hon. Plågad blef hon isynnerhet af de skaror af hennes kön, hvilka trängde sig omkring henne för att hos denna sin tids »kloka gumma» söka bot emot de bedragna illusioner, den förtret verlden hade vållat dem; men blott det minsta antalet tålte att se i den spegel hon höll framför
