om dem; de hafva alldeles ingen om oss. Vi komma med vår friskhet och ärliga entusiasm, och vi träffa dem kanhända trötta, gamla, dödströtta.
Dock, hvad säger jag! detta är och blifver ju något individuelt; för detta kunna inga lagar föreskrifvas, Enhvar bär sina lagar inom sig sjelf. De stora andarna vilja väl också svårligen finna sig i att sitta der beständigt i ensligt majestät; ty också deri likna de jordens andra majestäter, att de icke vilja beröfvas anledningar till att kunna visa sig onödiga. Och det gifves alltid sådana, som här riskera utgången: käcka, eröfrande karakterer, hvilka draga vinsten trots allt — hvilkas erfarenhets facit alltid visar ett öfverskott. Det gifves andra, som icke äga dessa fördelar, hvilka natur eller uppfostran eller begge i förening hafva meddelat en försagdhet, en skygghet som aldrig öfverger dem. De andas liksom i en atmosfer af ensamhet, hvilken försvårar hvarje närmande till andra. Om detta passar in på mig, vet jag icke; men jag har ganska svårt för att göra bekantskaper. Kanhända har den hulda, moderligt delande naturen i ersättning för denna ofullkomlighet förunnat mig den oskattbara lyckan att kunna behålla dem jag en gång har slutit mig till: jag har icke mistat någon af dessa kära, utom blott när döden beröfvat mig dem.
Tyska författarinnor.
Rachel! Bettina von Arnim! Rachel? huru ofta stöter man icke på dessa namn; men huru många ha i sjelfva verket läst något af dem? Rachel! hvem var då denna Rachel? frågar man helt förtretad. Ja, högst få i våra nordiska länder torde hafva någon idé om hvem hon var och hvad hon var för sin samtid —
