jag satt der likasom snöad ner från en främmande planet, i färd med den uppgiften att legitimera mig både som menniska ock författarinna. Det sista var det värsta; och sedan denna ominösa förklaring en gång blifvit aflagd, var med detsamma bron borttagen som förde från min sympati öfver till hennes, och jag förstod att det var en ren omöjlighet att sedan nämna hennes bok.
Hon satt helt tyst; men jag kände hennes svarta ögon hvila på mig med samma blick hvarmed de etruriska presterne fordom af offerdjurens inre sökte att utforska mörka gerningar och framtidens dolda hemligheter.
Ja, hon var så förskräckligt tyst och stilla och stirrande; hennes tanke borrade sig så in i mig, att den, så att säga, borrade mig sjelf ut, och jag kom till att intaga en ståndpunkt som Fichte måste ansett för fullkomligt riktig: ståndpunkten utanför det egna »Ich», och nu började också jag att mönstra och med en rätt obarmhertig skarpsinnighet utlägga hvarje enskildhet, hvaraf detta mitt olycksaliga »jag» var sammansatt. Jag såg på mina handskar: de voro nya; men den ena hade fått en remna när jag tog den på — och, läsare! hvilka slutsatser man kan draga af spruckna handskar, när man saknar all förkunskap om en menniska, det gifver jag eder sjelfva att afgöra. Jag såg på min hatt; ännu större bekymmer vållade den mig. Veten ni ej hvilken betydelse en hatt kan uppnå när man är ute bland främmande, så hafven ni aldrig varit det. All den ära, allt det anseende hufvudet eljest ensamt kräfver för sig, blir nu noga tillmätt det genom hatten; det hjelper icke huru djupt detsamma än känner denna orättvisa. Jag har tre hattar, och de inbringa mig alla, när jag är ute i staden, ett efter deras karakter olika nyanseradt tilltal och titulering. En ny, ungdomlig: ett »mein Freulein», eller »liebe Dame.» I en annan sjönk jag ned till »liebe Madame»; den blef straxt kasserad. Så tog