att intressera sig så för, icke få hvarandra — den grymme författaren! Den bildar en underlig motsats, denna ömhjertenhet, till den kallblodighet som den iakttager framför precist desamma tilldragelser i verkligheten. Denna samma publik ser med största lugn dessa missbruk, dessa sorgligheter, dessa offerscener, som i romanerna röra den till tårar, försiggå inför sina ögon, ser dem dagligen, hos grannen, i sina egna hem. Det är författarens kall, hans stora, sköna — svåra kall, att samla alla dessa verklighetens spridda drag, samla dem, ordna dem i deras inre dolda sammanhang, till en hel, en sådan köld och slöhet uppskakande bild. Ju mera han förmår detta och kan väcka detta deltagande, ju mera missnöjda, ju mer uppretade mot sig sjelf han kan göra sina läsare; ju säkrare har han löst sin uppgift. Dertill behöfvas inga våldsamma medel. Inga parisergrufligheter, inga fasor hemtade från den gamla romanstilen, ingen »Vandring genom olyckans hålor och eländets boningar»; låt honom simpelt och sannfärdigt förtälja huru det har gått till att grannens Jetie på det sista året har fallit af så grufligt, nu då hon ju har blifvit förlofvad med en i alla hänseenden utmärkt man, en omständighet, som, då den verkligen händer, af den ena hälften af Jeties omgifning betraktas som något obegripligt, af den andra som något otillåtligt, och af alla sm ointressant, ja fullkomligt likgiltigt nu, då hon ju dock är förlofvad; låt honom göra detta faktum begripligt, tillåtligt — intressant, så att man röres öfver Jetie, trots den utmärkte fästmannen; så att man uppröres öfver det som har vållat hennes kinders blekhet; så att det kanhända — o kanhända! väcker en tanke, en glimt af en tanke på hvad som går så stilla vid ens sida och lider! Du som skrifver, kan du uppnå detta, mera kan du ej begära! Trösta dig då, om ett domslut här går löst öfver dig, när man drager dig, stackars poet, sjelf konfys och lidande, sjelf ofta blind och slö för det som föregår, formligen till
