räkenskap, såsom om du rådde öfver menniskoödet, — trösta dig, när dessa utfall träffa dig; var stolt öfver dem: du har skildrat sannt.
Men detta är allvarliga betraktelser, hvilka helt och hållet aflägsna sig från det blygsamma mål som meddelaren häraf har föresatt sig. Det är Balzacs skull. Med att nämna Balzac ville jag blott berätta att han i inledningen till sin fader Goriot gifver oss en skildring af en borgerlig pension, som i hög grad bär denna sanningens upprörande och träffande prägel. Den intresserar mig så mycket mera, som jag just har haft anledning till att göra bekantskap med detta slags anstalter här i Paris, och afsigten var att derifrån meddela något. För dem af våra läsare som resa torde en annans erfarenhet kanske vara till någon nytta.
Med borgerliga pensioner menas icke, som man skulle tro, pensioner som blott upptaga borgerliga personer; man benämner sålunda dessa kosthus, från de ringaste till de elegantaste och dyraste, i motsats till de etablissementer som befatta sig med uppfostran. De upptaga hvarje stånd. Mest anlitas de af resande som vilja uppehålla sig en längre tid på stället och dock lefva ett mera sällskapligt lif, än det som föres på ett hotel. Men de hafva också stadigvarande matgäster, enkor, äldre ogift folk, hvilka helt och hållet hafva fästat bo der; man har exempel på personer som hafva lefvat tio, femton till tjugo år i en och samma pension. Hvilka obehag än lifvet der kan hafva för dem, föredrages det dock obetingadt framför ensam hushållning, hvilken i Frankrike skys såsom något alldeles outhärdligt. Den ensamma hushållningen existerar nästan icke. Också ungt folk begynner ibland sitt äktenskapliga lif i en sådan pension; — om just till befästande af den husliga lyckan, skall jag icke kunna säga. Man träffar alla nationer der, men förnämligast dock en i ett så öfvervägande flertal, att man skulle tro att dessa etablissementer äro blifna
