föreställde två oxar, hvilka drogo ett hölass. I kaminen brann en jemn och kraftig eld, och de vackraste, beqvämaste länstolar och soffor omgåfvo den. Och allt detta är nu vårt; det är vårt hvardagsrum, vår kamin, våra målningar; denna öfverflödiga och väl uppassade taffel serveras för oss, dessa tjenare äro der för vår beqvämlighet; detta är verkligen något stort, ja man får en idé om associationens välsignelser! Men till detta allmänna må man hålla sig; i egenskap af enskild person existerar man icke; och man kunde förr hoppas att röra stenarna, än vänta en handräckning utanför detta stora kamratskap. På sitt enskilda rum är man en så hjelplös och ynklig individ som någonsin har funnits till Händer det nu på köpet en af dessa småolyckor, som till och med den store Napoleon i sina allsmäktigaste lyckodagar icke kunde förebygga, — han drog ändå större varsel deraf —, en kullslagen vattenkanna eller ett dito bläckhorn, så är man den olyckligaste menniska under solen.
Detta rum, som ideligen bebos, befinner sig i ett märkvärdigt tillstånd af obeboddhet. Man skulle kunna säga att det har stått förstenadt i ett halft århundrade. De likna alla hvarandra; en stor, mycket god säng — skulle det inte vara önskligt att vi hemma kunde införa dessa lika behagliga som sunda och varma madrasser af ull, hvilka måste falla oss billigare än de dyra af tagel? — ett vidunder till svängd dragkista af valnöt, försedd med ingen nyckel och några skrikande, motsträfviga lådor, ett skåp med orätt nyckel, ett taffelur, som, när man glömmer att det står och vill rådgöra sig med det, ironiskt pekar på den möjligast tokiga timmen, — samt ett eller två rankiga bord. — Att klocksträngen, ifall der är någon, befinner sig i ett tillstånd af fullkomlig otjenstbarhet, behöfver jag icke att berätta. Hvarför skulle klocksträngen vara hel? Man försöker den i all enfald, det vill säga när den bittra nödvändigheten kräfver det, en gång, kanhända en gång till, och öfvergifver det så helt
