och hållet: man glömmer att det gifves något sådant som en klocksträng, och man blifver först erinrad derom i det ögonblick man skall resa; då står den på räkningen som söndergången, Min far och jag gjorde allaredan då vi 1833 voro i Paris bekantskap med detta slags industriösa klocksträngar. Vi ringde raskt på, utan att bry oss om något; och hvar gång vi ringde föll den ner. Men den var lik kämparne i Walhall, hvilka stå lika friska och raska upp igen; hvar morgon var den åter i sin gamla ordning. Der stodo, som sagdt, antecknade just lika många gånger som vi hade ringt. Slutligen kommer kaminen, denna kritiska punkt for alla nordbor. När den blott icke ryker in bör man ändå ej klaga. I de begge månaderna januari och februari var här emellertid mycket kallt i Paris. För att frambringa den värme i rummet som är nödvändig till bibehållandet af det animaliska lifvet, — mera må man icke fordra —, finner man framsatt bredvid kaminen en korg med bränsle af högst dålig beskaffenhet. Runda, oklufna trän af fulla tre qvarters längd, tunga och hårda som bly; på dessa trän tyckes solen aldrig hafva lyst. När pigan om morgonen staplat upp en del af dessa i kaminen och tändt eld under dem, frambringa de ett ljud likt ett friskt kokande tékök; stickorna flamma upp, det susar ännu en stund; så är det hela släckt, och — pigan borta. Har man då tid och tålamod att försöka sjelf, så kan det måhända lyckas att få vedträna i brand tills man skall gå ned, och man uppnår en hetta stark nog att steka en fjerdedels oxe vid, eller ock uppgifver man försöket; man har valet fritt; jag föredrog att frysa. Trots denna resignation och trots svårigheten att få någon bugt med detta bränsle är det märkvärdigt huru många korgar man bränner, hvilket man åter igen skall öfverbevisas om, när räkenskapens timma slår. Ljumma äro dessa kaminrum aldrig, om man än eldar dem oupphörligt; allt hvad »om icke befinner sig i kaminens omedelbara närhet,
