så skall man länge låta bedraga sig. Ingen har lättare härför än vi nordbor. Hos oss ligga rikedom och välstånd icke på vaggan; dem måste man förvärfva, oftast medelst talanger och duglighet. Vi hafva derföre svårt att tänka oss en viss nobless i form och omgifning utan bildning — dessa äro snarare en produkt af bildningen; här verkar processen inifrån och utåt. Det är eget nog, att hvar gång jag är utomlands, dyker en gammal anekdot upp, som jag en gång måtte hafva hört i min barndom; hemma faller den mig aldrig in: det är nämligen den om bonden som skulle lemna frukt upp till herregården. I förstugan mötte han ett par med galonerade rockar och fjäderhattar utstofferade apor, hvilka kastade sig öfver korgen; bonden bockade sig och skrapade med foten det bästa han kunde. Men frukten? frågade herremannen. Den har de nådiga ungherrarne allaredan fått.
Denna oerfarenhet, denna troskyldiga jeppe-oerfarenhet, som straxt är färdig att bocka sig för allt nytt och främmande, när det blott uppträder i en viss form — ja, käre landsmän! blifven icke vreda — af den hafva vi alla en portion. Med tillhjelp af densamma kan man en kort tid till och med finna uppehållet i en engelsk pension spännande och underhållande. Mig gick det så. Men efter som detta intryck försvagades, försvann förtrollningen, och det fullkomligt själlösa i detta tvungna samlif trädde fram i all sin tröstlöshet. Detta samlif är icke byggdt på eller sammanhållet af någon af de känslor hvilka eljest försötma det menskliga umgänget: hjelpsamhet, deltagande, artighet, intresse, aktning för hvarandra; det hvilar blott på den torraste egoism, en egoism hvilken har svårt för att dölja sin fulhet under masken af en polerad höflighets utnötta fraser. I detta stora kamratskap uppgifver man sin personlighet, likasom på tröskeln till förbättringsanstalterna namnet plånas ut och fången reduceras till ett nummer — sans comparaison naturligtvis! — Förbättrad blir man nu alls
