icke. En hvar synes, på grund af detta nödtvungna uppgifvande af individen, icke hafva någon annan tanke än att hålla sitt dyrbara jag uppe och på det ömmaste värna om det, sörja för det. För resten sauve qui peut! det angår inte mig! Blott i en punkt mötes man, i det gemensamma sträfvandet att döda tiden. Då jag i åtta dagar hade setat vid detta middagsbord, der det i två timmar talades om ingenting, sett detta samma sällskap intaga sina hviloplatser i salongen, för att der tala om ingenting, derpå sätta sig till spelbordet; då jag i åtta dagar och åtta till hört misserna uppramla samma valser och mazurkor och de gamla lärda damerna samma betraktelser öfver Sterne och Addison, och allt detta förnyas med en punktlighet, en urverksprecision, som blott kan tänkas i den nation, der »maskinerna äro menniskor och menniskorna maskiner»: så öfverföll mig en leda, så ofantlig, så onaturlig, så himmelskriande, att intet uttryck derför finns i vårt språk. Kanske det finns i ett annat. Jag frågade mig om jag icke sjelf var blifven en maskin, och hvilket slags? Vi tala hemma om tråkighet, vi tala med den vigtigaste kännaremin om den — bah! hvad veta vi om den? — oäkta, eftergjorda varor. Vi känna icke mera till den än till den äkta champagnen, som vi aldrig ha smakat. Den kommer blott på bordet hos furstarne och de rike. Om den äkta tråkigheten också blott är att finna der, eller hvar man eljest träffar den, vet jag ej; men jag kan försäkra att den finnes oförfalskad i ett engelskt boardinghouse.
Efter fjorton dagars sådant frostigt »Stilleben» kommer det plötsligen en dag då pensionen slår sig lös. Möbler flyttas, instrumentet stämmes, och missernas ansigten stråla under det misserna sjelfva ifrigt springa ut och in: luften i pensionen bebådar något glädjefullt. Der skall bli soirée dansante! Enhvar af pensionärerne har lof att bjuda två à tre af sina bekanta; de välja naturligtvis de mest presentabla, och sålunda
