kommer ett ganska vackert sällskap tillsammans. Det britiska ö-landet tyckes också i sin menniskoproduktion sky medelvägen och finna bohag i ytterligheter. Intet land kan uppvisa så mycken och sann qvinlig skönhet; men äro engelskorna fula, så prestera de också superlativer i denna genre som ingen annan otatuerad nation kan uppvisa.
Aftonen kom: lokalen strålade i den ljus- och spegelrikedom man blott träffar i Paris; herrar i baldrägt började att komma; misser, den ena mera förtjusande än den andra, sväfvade in, under blygsamt skydd af sina ståtliga mödrar; vår värdinna, kanhända med välberäknad effekt en bland de sista, visade sig i en drägt som tycktes lånad från verldens alla afgudar — jag säger med flit alla, för att icke göra någon jaloux — mais c’est etonnant, utbrast min granne, en nobel, med äkta parisisk smak, det vill säga enkelt, elegant, klädd fransysk dam, och fästade en nästan förfärad blick på mig. Flygeln spelade upp, rörd af en skicklig hand, och dansen började. Ack, hvilken syn! Utaf kanhända fjorton damer måste man kalla de tio vackra, men de fyra fullkomliga skönheter. Den ena af dessa var en spansk kreolska, hvars mörka och dock eldiga skönhet förhöjdes af en rik, men något bisarr toalett. Ännu mera förtjusande var en helt ung miss; hon hade rödaktigt blondt hår, hvilket flög som en guldsky omkring henne, samt det sötaste, mest strålande ansigte jag någonsin har sett; hon såg så lycksalig ut medan hon dansade — nästan hvarje dans med en ung, elegant man, hvilken å sin sida tycktes sluka henne med ögonen. Om få dagar skulle de fira sitt bröllop och derpå afresa till Italien. Unga, vackra, rika — förälskade! — Stränga, stränga menniskoöde, o, fordra icke för stora räntor af sådan lycka! Parodien på så mycket behag, så mycken skönhet visade sig i vår värdinnas bedagade, brokigt utstyrda person. Hon var icke från golfvet hela aftonen, hvilket af
