rifvande hus och trädgårdar och allt hvad den möter med sig. Redan är det ena grannhuset nedrifvet, det andra påbörjadt och vårt skall om en månad hafva undergått samma öde. Hundrade af dessa stora, gulblackiga, normandiska hästar — man kan blifva helt rädd vid att möta dessa mastodonter framför sina kärror, af hvilka hvar och en tyckes bära materialierna till ett ordinärt hus — föra att gruset ned på slätten under sina förares beständiga pisksmällar och skrål. Der är ett stoj, ett qvalm trån tidigt på morgonen, långt värre än inne i stadens medelpunkt. Men hvilka arbetskrafter! När man ser huru här arbetas, begriper man dessa förvandlingar, hvilka nu förekomma oss som underverk. Det måste vara rätt eget för en man, hvars slägt kanhända i flera led har ägt huset, att genom en magistratsskrifvlse på det höfligaste blifva anmodad om att utrymma det inom tre månader, emedan en boulevard skall gå deröfver eller tomten, planeras till torg. Trösten är en godtgörelse som betalar det nästan dubbelt. Endast om de vackra trädgårdarna gör det mig ondt. Dessa af vinrankor betäckta terrasser med sina stenvaser, dessa blommor och träd, så länge och ömt vårdade, nyss utslagna — midt under deras prakt skall förödelsen gå öfver dem. De få icke en gång blomma ut; det skulle ha varit en tröst. Ett präktigt persikoträd, betäckt med röda blommor, reser sin krona högt öfver buskarna inne i den redan öfvergifna grannträdgården. Det arma trädet! det anar icke sitt öde. I går hörde jag det braka der nere; från mitt fönster såg jag en svärm pojkar, hvilka tyckte att här var godt tillfälle att ostraffadt få utöfva våldsverkan, i färd med trädet; två af dem voro uppe i det och bröto af grenar, likasom man hemma »laner» rönnträd; de andra sleto i det nerifrån. Jag måste vända mig bort; det var som om någon hånade och slog en lifdömd.
